Fasen. Faan. Jädra skit. Nu är det försent. 6 dagar är ju alldeles, alldeles för länge.

För att få en blogg att blomma har jag lärt mig att ett inlägg åtminstone var tredje dag är viktigt. Nu är det 6 dagar sen jag bloggade. Och om jag inte ens mäktar med att hålla igång min blogg, hur ska det då gå att nå mina ännu större drömmar, mina kittlande och bubblande mål? Få bakcoacha Tilde i nyhetsmorgon och att läsa om mig själv i tidningen Hembakat. Sprida bakcoachingen runtom i Sverige. Herregud Johanna, skärpning.

Ja ja. Vem vet. Kanske, kanske kan det gå vägen ändå. Vara möjligt. Att lyckas bli en efterlängtad bubblande inspiratör som skapar lust till mer. Jag har ju inte precis suttit och latat mig sen jag sist bloggade.

En stor del av tiden har jag varit innanför lås och bom. Nu kanske du undrar vad som hänt. Lugn. Jag ska berätta vad jag menar. 

Jag jobbar på ett säkerhetshäkte. Med larm, övervakningskameror och säkerhetsrutiner runtom mig överallt jag är. I en roll som handlar om stödjande och motiverande samtal. Att försöka motivera de häktade till förändring. Till att vilja prata om vad som hänt. Vad de gjort. Vad de inte gjort. Hur de mår. Hur de egentligen mår. Och vad de vill och kan göra för att inte hamna på häktet igen.

Det är en omtumlande värld där inne. Jag möter människor med livsöden som jag inte trodde var möjligt. Skam och skuld. Förnekelse och frustration. Ilska. Skörhet och styrka. Ibland alltsammans på en gång. Och mitt i samtalet tjuter överfallslarmet på en annan avdelning och samtalet måste avbrytas.

Efter mina 8 månader som uppsökare på häktet känns det redan som att jag skulle kunna skriva en hel bok med mina erfarenheter, tankar och känslor kring hur det är därinne. Kanske blir boken verklighet någon gång. Innan dess har jag tänkt skriva en annan bok, med ett helt annat innehåll. Mer om den boken kommer ni att få veta framöver.  

Från larm, skam och vardagsomtumlighet till vackra, medeltida linneklänningar. Under veckan har jag nämligen även strukit 12 meter kraftfullt gräddvitt och blekgrönt linnetyg. Igår tog jag bilen och de 12 metrarna med mig till Gävle. Och idag har min fantastiska syster sytt nästintill färdigt 2 långa linneklänningar till mig. Hon är grym på att sy. Jag är så tacksam och glad och klänningarna har jag tänkt inviga och mysa i under Medeltidsveckan på Gotland. Min syrra har en hejdundrande intensitet när hon syr, likväl som min mamma är den mest fartfyllda och fokuserade personen jag känner.

Så nog har jag entusiasm och inspiration runtomkring mig för att klara av att hålla igång bloggen framöver. Det kanske inte är helt, helt kört ändå. Det ska nog ordna sig.

Att få inspirera Tilde i tv-soffan kan väl ändå inte vara omöjligt?

Dream on... Vi hörs snart igen!

Johanna