Bakning förenar - på de mest osannolika sätt

Bakningen är på många och väldigt olika sätt min absolut största passion. Och den passionen växer sig allt större för varje gång jag märker hur bakandet inte bara bidrar till goda fikastunder utan även förenar och skapar gemenskap i de mest osannolika sammanhang. Som idag till exempel.

Idag har jag fått en lätt narkos och genomgått ett enklare ingrepp. Det var varken allvarligt eller akut men trots ingreppets enkelhet så har jag varit nervös i flera veckor. Mest orolig har jag varit inför den korta stundens narkos som väntade och för att något skulle gå helt fel. Typ att jag skulle dö.

Hej, sa han, jag heter Mats och jag är narkosläkare. Han såg vänlig och erfaren ut så även om jag inte var beredd på att just en narkosläkare skulle vara med (jag trodde det skulle vara en narkossköterska) följde jag snällt med honom in i rummet. Väl på plats i liggande läge på bristen började han känna efter blodkärl att sticka i. Det närmade sig att slumra in en stund och nu var ögonblicket jag varit så orolig och skräckslagen inför här. 

Samtidigt som han fortsatte leta blodkärl frågade han med nyfikenhet vad jag gör annars på dagarna. Jag svarade efter någon sekunds betänksamhet. Jo, jag gillar att baka. Att snacka kriminalitet och vad jag jobbar med kändes mindre uppmuntrande där jag låg just då. Aha, sa han, jag bakar också.

Åh. En narkosläkare som gillar att baka. Det kändes med ens tryggare där jag låg. Mitt inre fylldes med ett behagligt lugn och på nåt sätt kändes det lite lättare att slappna av. Klart han måste vara bra på det han gör med narkosen om han också gillar att baka.

Han hann berätta att han mest bakar surdeg och jag att jag inte är så avancerad i bakningen. Han hittade ett blodkärl och sa att här kommer en fördrink. Jag kände hur vätskan spred sig som ett pirr upp i underarmen och snart slumrade jag in i ett väldigt, väldigt behagligt töcken. Det kändes så bra. Vilken lycka att få ha en surdegsbakande narkosläkare vakandes vid min sida.

Ingreppet gick alldeles utmärkt. Jag dog alltså inte. Ett gäng tacksamhetstårar, ett glas ljuvligt päronsaft och en efterlängtad macka senare begav jag mig trött men nöjd ut från mottagningen. Stolt, tillfreds och med ännu ett magiskt bakögonblick att bära med mig. Jag satte mig i en korgstol med fårskinnsfäll och filt över mig och drack en underbar cappucino och började landa i mina intryck från eftermiddagen.

Förutom surdegsbagaren så fanns även en annan läkare med som jag också träffat tidigare flera gånger. Hon var lika proffsig hon, liksom övrig personal jag träffade. Hon och de bidrog stort till den tacksamhet jag känner nu efteråt. Jag glömde att fråga om även de bakar. Nåväl, kanske får jag chansen till det en annan gång.

Jag visste det. Bakning förenar, på alla möjliga sätt och i de mest fantastiska ögonblicken. En riktig härlig känsla. Rätt så lik det där sköna lugnet som spred sig när narkosen började verka.

Dream on...!

Plötsligt händer det...

... tack vare en seg förkylning som dröjer sig kvar. Lusten att börja blogga infinner sig igen och spontanbesöket på Gamla Orangeriet ger ny kraft.

Gamla Orangeriet i Bergianska trädgården är ett av mina absoluta favoritcaféer/restauranger. Det ligger bara 1,5 km från oss och om jag vill kan jag gå längs Brunnsvikens kant för att ta mig dit. Idag var det en alldeles lagom lång promenad för mig som fortfarande är krasslig och inte i 100% form.

Jag älskar att fika och ställer höga krav på de caféer jag besöker. Orangeriet är ett av de få cafeér som är en riktigt härlig 10-poängare. 

Personalen är hjärtliga, närvarande och engagerade. De välkomnar mig när jag kliver in genom entrén och trots att det var kö gick det förvånansvärt fort att komma fram till kassan och få beställa.

När jag tänker högt och berättar för dem om min längtan efter en liten kaka trollar de snabbt fram just en sådan. En bedårande liten bondkaka, betydligt mindre än de större de säljer på disken. Vilken service.

Cappucinon är len och gräddig i smaken. Mjuk och varm. Toppad med ett hjärta. Jag smälter. En i personalen skapar underverket så snart jag har beställt och när jag samlat ihop mig själv och har betalat så finns mästerverket redan på brickan. Kan det bli bättre...?

Miljön. Det droppar här och där. Kanske inte drömlikt för personalen och ägaren men för mig som gäst känns det äkta och avslappnat. Lokalen och inredningen är i full harmoni och det är enkelt att sjunka in i en behaglig sinnesstämning när jag ser de vita borden och de gråa nyanserna runtomkring.

Just idag finns det också gott om plats vid borden och jag väljer ett lagom stort bord och gör plats för både mig själv och fikat. Regnet som duggar utanför gör det extra mysigt att avnjuta fikat därinne och jag sjunker in i lugnet även jag.

Jag längtar redan till nästa fikastund på Orangeriet. Då ska jag njuta minst lika mycket som idag.

Dream on...!