Ikväll händer det

Ikväll händer det. Det där som jag så länge längtat efter. Så ofta drömmer om. Önskar mig. Hoppas på. Jag är så tacksam över att det jag längtat efter och behöver så väl är möjligt att förverkliga. Här och nu. Ikväll.

Jag ska ta det lugnt. Det är just det jag ska ta mig för ikväll. Det är det jag dagdrömt om och som jag längtar efter. Jag ska släppa alla ideér om att få saker gjorda. Strosa omkring här hemma, le och må bra. Jag ska strössla kärlek över diskmaskinen som inte är urplockad, tvätten som är ren och torr men inte nedplockad från torkställningen och sladdarna på vardagsrumsgolvet som inte egentligen hör hemma där. Strössla, strössla, strössla ska jag göra. Utan att börja fixa och ordna upp.

Det här med att bara vara och ta det lugnt, det låter ju så självklart. Enkelt. Det är väl bara att göra. Eller snarare, det är väl bara att just låta bli att göra. Allt det där jag alltid är så ivrig att bli klar med. Färdig. Få gjort. Avklara. Avsluta. Få undan. Bli av med. Få iordning. Ställa tillrätta. Ta bort. Ta fram.

Herregud, vad många varianter det finns. Det ska bli alldeles underbart att skippa dem ikväll. Och det där strösslet är himla bra att ha som hjälp. När jag strösslar så kan jag enklare släppa taget, ha tillit och känna värme till det (eller den person) som det annars kan vara tufft att vara i närheten av. Strössel är verkligen en stor hjälp för mig på många olika sätt. För just att sänka ambitionsnivån, behålla energin till annat och att kunna vara i nuet utan att prestera - det är en av mina drömmar i livet just nu. Och vad är en dröm om inte till för att uppnås?

Vad ska jag då hitta på ikväll? Ja, förutom att strössla såklart. Med ens dyker frågan upp och sätter igång hjärnan på högvarv igen. Det allra mesta här hemma tycker jag ju är så himla kul att fixa med. Jag hinner knappt känna in hur det kommer vara att ta det lugnt förrens jag har börjat tänka på vad jag ska göra av kvällen.

Tänk så otroligt kraftfullt jag skapar mig vanor och sätt att vara på. Hur enormt svårt det kan vara att bryta mönster och ta mig igenom den där övergången till att faktiskt kunna slappna av. Bara vara. Känna rofylldhet och lugn.

En sak som hjälper mig mycket är att helt enkelt göra en avslappning. Det är magiskt. Efter att ha lyssnat på avslappning i 20 minuter är jag så gott som alltid, alltid förankrad i mig själv. Betydligt lugnare i både kropp och själ. Jag undrar om det är liknande känsla som att ta en lugnande tablett. En annan sak är att tänka på vad min fina sambo skulle ha sagt till mig. Han är min förebild när det handlar om att kunna ta det lugnt och bara vara. En naturbegåvning är han.

Nu är det dags. Dags att avrunda det här inlägget och börja förverkliga en av alla mina drömmar. Hi hi. Det här ska bli spännande. Jag lovar berätta hur det gick nästa gång jag bloggar. Jag tror den här kvällen kan bli en riktig drömkväll...

Önskar dig en härlig måndagskväll. Såsom du önskar att den ska vara. Med strössel om du vill.

Dream on...!

Johanna

Fasen. Faan. Jädra skit. Nu är det försent. 6 dagar är ju alldeles, alldeles för länge.

För att få en blogg att blomma har jag lärt mig att ett inlägg åtminstone var tredje dag är viktigt. Nu är det 6 dagar sen jag bloggade. Och om jag inte ens mäktar med att hålla igång min blogg, hur ska det då gå att nå mina ännu större drömmar, mina kittlande och bubblande mål? Få bakcoacha Tilde i nyhetsmorgon och att läsa om mig själv i tidningen Hembakat. Sprida bakcoachingen runtom i Sverige. Herregud Johanna, skärpning.

Ja ja. Vem vet. Kanske, kanske kan det gå vägen ändå. Vara möjligt. Att lyckas bli en efterlängtad bubblande inspiratör som skapar lust till mer. Jag har ju inte precis suttit och latat mig sen jag sist bloggade.

En stor del av tiden har jag varit innanför lås och bom. Nu kanske du undrar vad som hänt. Lugn. Jag ska berätta vad jag menar. 

Jag jobbar på ett säkerhetshäkte. Med larm, övervakningskameror och säkerhetsrutiner runtom mig överallt jag är. I en roll som handlar om stödjande och motiverande samtal. Att försöka motivera de häktade till förändring. Till att vilja prata om vad som hänt. Vad de gjort. Vad de inte gjort. Hur de mår. Hur de egentligen mår. Och vad de vill och kan göra för att inte hamna på häktet igen.

Det är en omtumlande värld där inne. Jag möter människor med livsöden som jag inte trodde var möjligt. Skam och skuld. Förnekelse och frustration. Ilska. Skörhet och styrka. Ibland alltsammans på en gång. Och mitt i samtalet tjuter överfallslarmet på en annan avdelning och samtalet måste avbrytas.

Efter mina 8 månader som uppsökare på häktet känns det redan som att jag skulle kunna skriva en hel bok med mina erfarenheter, tankar och känslor kring hur det är därinne. Kanske blir boken verklighet någon gång. Innan dess har jag tänkt skriva en annan bok, med ett helt annat innehåll. Mer om den boken kommer ni att få veta framöver.  

Från larm, skam och vardagsomtumlighet till vackra, medeltida linneklänningar. Under veckan har jag nämligen även strukit 12 meter kraftfullt gräddvitt och blekgrönt linnetyg. Igår tog jag bilen och de 12 metrarna med mig till Gävle. Och idag har min fantastiska syster sytt nästintill färdigt 2 långa linneklänningar till mig. Hon är grym på att sy. Jag är så tacksam och glad och klänningarna har jag tänkt inviga och mysa i under Medeltidsveckan på Gotland. Min syrra har en hejdundrande intensitet när hon syr, likväl som min mamma är den mest fartfyllda och fokuserade personen jag känner.

Så nog har jag entusiasm och inspiration runtomkring mig för att klara av att hålla igång bloggen framöver. Det kanske inte är helt, helt kört ändå. Det ska nog ordna sig.

Att få inspirera Tilde i tv-soffan kan väl ändå inte vara omöjligt?

Dream on... Vi hörs snart igen!

Johanna

Drömsöndag i slottsparken

Just nu bakar jag drömmar här hemma. Det doftar ljuvligt från ugnen och alldeles strax ska jag ta ut den första plåten som är färdiggräddade.

Drömbakningen är en del i förberedelserna inför morgondagens Drömsöndag i Ulriksdals slottspark. Jag och ett gäng tjejer träffas i parken och jag bjuder på hemlagad lunch och såklart drömmarna till efterrätt. Avslappning och drömvisualisering ingår också i upplevelsen. Ska bli så mysigt.

Det är inte första gången jag bjuder in till en träff med fokus på alla sinnen och att drömma sig iväg. Första gången minns jag mycket väl. Det var en höstsöndag och det var ruggigt ute. Jag var så laddad och förberedd i överflöd och en efter en kom de som skulle hänga tillsammans med mig. Då var temat visionboard och pyssel och även då bjöd jag på hemlagat och hembakat. Det var hemma hos oss och jag hade städat och fixat och fejat i flera dagar. Jag var så nervös. Schemat hade jag planerat i detalj och allt hängde på att alla bitar skulle klaffa.

Det sket sig på en gång. 2 av de som skulle vara med åkte från Västerås och hamnade fel och kom över en timma sent. Hela upplägget hade jag byggt på att alla skulle vara med från början så det blev liksom knasigt att börja innan de kom. Jag tror jag var nära panikångest innan acceptansen sakta fick ta plats. Det var en stor lärdom för mig att sänka ambitionsnivån kring detaljerna och jag fick öva massor av acceptans och tålamod. Skitbra ju. Eftermiddagen och kvällen blev till slut hur härlig som helst.

Imorgon är agendan betydligt mindre detaljerad. Jag har intentionen att inleda med en lättsam och kul presentation av oss själva med hjälp av underbara känslokort från Kreativ Insikt. Lunch i gräset efter det och sen kommer den stund jag längtar allra, allra mest efter. Att få smaka på drömmarna. Då blir det upplevelsebaserad mindfulness för alla sinnen, med mig som guide. Känna, dofta, se, smaka. Och kaffe i mina underbara kaffekoppar från 60-talet.

Jag är så glad och tacksam över att jag blivit mindre ambitiös och mer avslappnad när jag ska ordna
inför de här träffarna jag bjuder in till med jämna mellanrum. Det är en fantastisk känsla att det faktiskt går att förändras från att ha krav på mig själv som är orimliga och onåbara - till att vara mer lättjefull och förlåtande med mig själv när det inte blir som jag tänkt. Drömträffarna hjälper mig att bli en mer avslappnad Johanna och det är inte illa. Om det också kan bidra till andras glädje och lugn så är ju det en grym kombo. Jag tror på den kombon. Det kommer bli mer av drömträffar framöver.

Dream on...!

Kram Johanna

Underbara drömmar, 40 stycken

Midsommarhelgen närmar sig och väderleksrapporten visar på mulet och regn. Trist känsla. Den tristheten vill jag minsann göra nåt åt. 

Vad kan då passa bättre än att i avsaknad av solen njuta lite extra av våra drömmar? Tänk om vi skulle låta våra drömmar i livet få skina upp helgen och vikariera för solen, om solen nu envisas med att prioritera att skina någon annanstans. Det tycker jag är ett strålande förslag från mig själv. Helgen känns redan betydligt mer glädjefylld och uppmuntrande. Hurra för det!

Och för att underlätta drömmandet så delar jag gärna med mig av mitt absoluta favoritdrömrecept.

Ursprungligen från Arla och här med en coachande touch av mig.

Från mig till dig - en önskan om en glädjefylld och drömrik midsommarhelg!

Underbara drömmar, ca 40 st

150 grader i mitten av ugnen, ca 18 minuter

100 gr smör

3 dl socker

1 tsk vaniljsocker

1 dl rapsolja

1 tsk hjorthornssalt

ca 4 dl vetemjöl

Vad drömmer du om...?

Rör kärleksfullt samman smör, socker och vaniljsocker.

Tillsätt med ömhet oljan lite i taget.

Blanda i mjöl och hjorthornsalt till en härligt pirrig deg.

Vilka ingredienser behöver du röra samman i ditt liv 

för att kunna forma den mest underbara drömmen du har?

Forma bollar av degen och lägg drömmarna

på bakplåtsklädd plåt. Låt underverken väckas till liv

i mitten av ugnen i ca 18 minuter.

Hur ser den finaste drömmen ut när den är färdiggräddad?

Ha nu tålamod och låt dina alldeles egna

drömmar svalna.

Hur doftar den?

Häll upp mjölk i ditt favoritglas
och lägg den där underbaraste drömmen på ett vackert fat.
Sätt dig bekvämt och njut.

Vad skulle förändras om du formade just den drömmen

- och den blev verklighet?

Varma kramar Johanna

Välkommen till min blogg!

Välkommen till min blogg och min värld av drömmar. Små och stora. Krispiga och söta. Dagdrömmar. Drömmar som visar sig under natten. Gyllene ätbara småkakedrömmar. Ja, helt enkelt drömmar av alla de slag. Virvlande, svindlande och mestadels alldeles, alldeles underbara. 

Jag har funderat mycket kring att starta den här bloggen. Haft ideér och formen så gott som färdig. Men, jag har ändå inte tagit mig i kragen och kommit igång förrens nu. Precis så kan det ofta vara för mig med bakning också. Jag vet såväl precis vad jag skulle vilja baka men just det där första steget mot att komma igång och blanda ihop småkakesmeten kan kännas som att bestiga berg. Det är så intressant att det blir och känns så. Oavsett om det är att komma igång med bloggen, baka småkakor eller ta det där allra första steget mot något annat som känns härligt, spännande och viktigt i livet. Det krävs att jag helt enkelt bara kommer igång och gör det. Just do it.

Jag är så glad att vara igång och nu när jag skrivit mitt allra första blogginlägg vet jag att det snarare kommer att bli en utmaning att begränsa antalet inlägg än att hålla igång med tillräckligt många. Ha ha. Så kan jag bli när jag väl sätter igång och bakar också. Det kan vara svårt att sluta och ofta gör jag dubbel sats eller bakar flera saker på en gång. Jag brukar bli väldigt, väldigt trött av det. 

Så. För att den här bloggen ska bli så bra som möjligt både för mig och er så har jag bestämt mig för att ha 3 intentioner när jag bloggar.

1. Att vara modig och berätta om personliga saker även fast jag är osäker på vad ni som läser kommer att tänka, känna och tycka.
2. Att hålla mig till max 500 ord i varje blogginlägg, för att inte trötta ut er med alltför långt filosoferande. Jag lovar, jag skulle kunna skriva hur långt som helst när jag väl kommer igång.
3. Att fortsätta bjuda på bakupplevelser av alla möjliga och omöjliga slag. Bakning är så viktigt!

Nu är jag uppe i 390 ord. Det här kan bli bra till slut, mitt allra första blogginlägg. Det är en stor känsla. Samma slags känsla som när jag i gymnasiet lärde mig baka hemgjord bananstubbe. Minns hur stolt och nöjd jag var när jag bjöd mina föräldrar och syskon därhemma på den där bananen. 

Tänk vad hjälpsamt det kan vara ibland att just begränsa sig. Det räcker utmärkt med 1 bananstubbe, det behöver inte alltid vara ett helt gottebord för att det ska smaka gott.

Du är nu en del i mitt firande av att bloggen härmed äntligen är invigd. Hurra för oss! Det här kommer bli kul.

Jag vill speciellt tacka Liv och Mikael för peppen och hjälpen att till slut kunna trycka på publicera knappen. Har ännu inte lärt mig länka till deras bloggar men det ska jag lära mig såklart också. Tålamod, puh.

Dream on... Så hörs vi snart igen!

Johanna