Bakning förenar - på de mest osannolika sätt

Bakningen är på många och väldigt olika sätt min absolut största passion. Och den passionen växer sig allt större för varje gång jag märker hur bakandet inte bara bidrar till goda fikastunder utan även förenar och skapar gemenskap i de mest osannolika sammanhang. Som idag till exempel.

Idag har jag fått en lätt narkos och genomgått ett enklare ingrepp. Det var varken allvarligt eller akut men trots ingreppets enkelhet så har jag varit nervös i flera veckor. Mest orolig har jag varit inför den korta stundens narkos som väntade och för att något skulle gå helt fel. Typ att jag skulle dö.

Hej, sa han, jag heter Mats och jag är narkosläkare. Han såg vänlig och erfaren ut så även om jag inte var beredd på att just en narkosläkare skulle vara med (jag trodde det skulle vara en narkossköterska) följde jag snällt med honom in i rummet. Väl på plats i liggande läge på bristen började han känna efter blodkärl att sticka i. Det närmade sig att slumra in en stund och nu var ögonblicket jag varit så orolig och skräckslagen inför här. 

Samtidigt som han fortsatte leta blodkärl frågade han med nyfikenhet vad jag gör annars på dagarna. Jag svarade efter någon sekunds betänksamhet. Jo, jag gillar att baka. Att snacka kriminalitet och vad jag jobbar med kändes mindre uppmuntrande där jag låg just då. Aha, sa han, jag bakar också.

Åh. En narkosläkare som gillar att baka. Det kändes med ens tryggare där jag låg. Mitt inre fylldes med ett behagligt lugn och på nåt sätt kändes det lite lättare att slappna av. Klart han måste vara bra på det han gör med narkosen om han också gillar att baka.

Han hann berätta att han mest bakar surdeg och jag att jag inte är så avancerad i bakningen. Han hittade ett blodkärl och sa att här kommer en fördrink. Jag kände hur vätskan spred sig som ett pirr upp i underarmen och snart slumrade jag in i ett väldigt, väldigt behagligt töcken. Det kändes så bra. Vilken lycka att få ha en surdegsbakande narkosläkare vakandes vid min sida.

Ingreppet gick alldeles utmärkt. Jag dog alltså inte. Ett gäng tacksamhetstårar, ett glas ljuvligt päronsaft och en efterlängtad macka senare begav jag mig trött men nöjd ut från mottagningen. Stolt, tillfreds och med ännu ett magiskt bakögonblick att bära med mig. Jag satte mig i en korgstol med fårskinnsfäll och filt över mig och drack en underbar cappucino och började landa i mina intryck från eftermiddagen.

Förutom surdegsbagaren så fanns även en annan läkare med som jag också träffat tidigare flera gånger. Hon var lika proffsig hon, liksom övrig personal jag träffade. Hon och de bidrog stort till den tacksamhet jag känner nu efteråt. Jag glömde att fråga om även de bakar. Nåväl, kanske får jag chansen till det en annan gång.

Jag visste det. Bakning förenar, på alla möjliga sätt och i de mest fantastiska ögonblicken. En riktig härlig känsla. Rätt så lik det där sköna lugnet som spred sig när narkosen började verka.

Dream on...!